Det var hett och kvalmigt i den lilla krogen. Vi hade tryckts mitt in i den täta röran av dansande brassar och jag visste inte längre var utgången låg. Det var då jag la märke till mannen. Han stod ensam borta vid bardisken och blängde ilsket ut över dansgolvet. De bitiga armarna vällde fram under hans svettiga t-shirt. En silverkedja hängde ner över bröstet. Då han fick syn på mig där med kvinnan började han röka upp mina ögon som två cigaretter.
”Är du här ensam?” frågade jag kvinnan.
Hon vände sig mot baren och jag kände hur hela hennes kropp stelnade till.
Från den svart-vitrandiga esplanaden till Atlantens eviga hav tycktes allt hända på en och samma gång. Barn byggde sandslott, atletiska män lirade beachvolleyboll och tonårstjejer gled fram på sina rollerblades. Majkolvar kokades i enorma kastruller och gummor bakade tapioca-bröd längs strandkanten. Vid olika stånd såldes fatöl och caipirinhas; det var söndag men alla tycktes dricka ändå. Unga brasilianska kvinnor kastade tillbaka sina utsläppta svarta hår över axlarna och nästan dansade sig fram längs stranden med solen blänkandes på deras halvnakna kroppar. Män vred intresserat på huvudena och fick armbågar i sidorna av sina fruar. En gubbe gick runt och spelade snabba rytmer på en trumma som såg ut att vara gjord av gammal bilplåt. Det lät så fritt och svängigt att jag tänkte att jag borde gå ner och ge honom en slant. I vattnet gled små pojkar fram över vågorna på sina surfingbrädor. En av dem försökte sig på ett hopp men överrumplades av havets kraft och dränktes snart under ett berg av löddrande vitt skum. Han tog sig upp till ytan, spottade saltvattnet ur munnen, fick tag i sin bräda och kastade sig ut bland vågorna igen.
Jag satt där på den solvarma klippan och började förstå att jag var i Rio de Janeiro. Bussresan från Argentina hade tagit över ett dygn, men nu var plötsligt all den tidigare tröttheten lämnad någonstans längs nattens motorvägar. Jag gick tillbaka till vandrarhemmet för att käka något och det var då en långhårig chilenare med svart, vild mustasch plötsligt kom in i sovsalen.
”Nått speciellt man borde göra här?” frågade jag.
”Allt” sa Matias och skrattade med hela sitt brunbrända ansikte. ”Men börja med att hänga med på fotboll”
Nere vid Copacabanas strand hade ett dussin brassar delat upp sig i två lag. De flesta var unga, i tonåren, och i brist på västar spelade hälften av dem med bara överkroppar.
”¡Oi, gringos!” ropade en muskulös kille med enormt afrokrull när han fick syn på oss.
Bollen hade rensats ut i havet och i pausen som uppstått vände sig alla nu mot mig och Matias.
”Vad väntar ni på?” fortsatte han. ”Hoppa in bara”
Jag slängde av mig t-shirten och gick in i ena laget, Matias i det andra.
Dagen sänkte sig snabbt. Utan att störas av den ojämna sanden snurrade grabbarna sig fram med klackar och suldragningar och varken jag eller Matias hade egentligen en chans. Men den svala kvällsbrisen sköljde genom mitt hår och det fanns ingen annanstans jag hellre ville vara. Solens sista flammor lyfte från bergen bakom oss.
”Eyy negrito!” hojtade målisen i mitt lag till den blixtsnabbe, svarte teknikern som precis skarvat in en boll bakom honom. ”Gör du mål på mig en gång till så åker du i vattnet!”
Segelbåtarna ute i viken slog på sina strålkastare och längs favelornas sluttningar tändes lamporna en efter en. Nere på stranden kunde vi knappt se bollen längre men alla visste liksom ändå att vi inte skulle sluta spela. Då plötsligt, likt fladdrande eldstungor ur nattens mörker, började de första sambatrummorna att dunka.
Vid elvatiden den kvällen anlände vi till La Lapa. Jag hade ingen aning om vad som väntade. Matias hade bett mig locka med några svenska tjejer från vandrarhemmet och han hade själv frågat ett par av de brasilianska grabbarna från strandfotbollen. Vi var ett rätt så stort gäng som hoppade av bussen tillsammans.
”Tamtam-tamtam, Tamtam-tamtam”
Trummornas rytmer seglade precis som oset av nygrillat kött fram genom den febriga stadsluften och nådde oss redan på avstånd. Men det var inte förrän vi kom närmare som jag insåg vidden av det hela.
Gata efter gata hade stängts av för fordonstrafik och folk myllrade fram och tillbaka överallt som myror i en stack. Det slogs på tamburiner och spelades på flöjter och i ringar dansade alla som de ville. Hundar skällde och barn lekte. Vart tionde steg längs trottoaren stötte vi på små stånd där det såldes caipirinhas. Leende män tog fram sina dunkar och stänkte hembränd rom i plastglas tillsammans med is och socker.
”Drinkar!” ropade Matias till oss andra. ”Drinkar till alla!”
Jag och Matias sänkte våra snabbt och beställde sen in en varsin till. Jag vände mig om och såg att de svenska tjejerna stod där och bara fnissade av salighet. Den bågiga månen strömmade ovanför oss. Vi fortsatte framåt och blandade portugisiska och spanska med svenska och engelska.
”Tequiiiilaaa” hojtade en ung man som gick omkring med en bricka med sprit, salt och citron. Hans skägg var hoptovat, håret också. Matias bjöd mig på en shot och tog själv två stycken. Allt var ett enda virrvarr. Brassar och turister trängdes och log. Folk satt på trottoarer och plaststolar och rätt som det var bad tre Rio-bor oss att oss slå oss ner med dem. Det var två vackra unga kvinnor och en lite äldre man, allihopa redan fulla och lyckliga. Här och var längs gatorna stod dörrar öppna till olika inomhusbarer och från en av dom strömmade levande bossanova ut. Saxofoner, trumpetsolon, folkjubel.
”Det här är ju galet!” skrek jag på min spanskabrutna portugisiska för att överrösta musiken.
En av tjejerna, hon som satt närmast mannen och höll sin ringbeklädda hand på hans lår, log mot mig.
”Så här är det varje fredag. Välkommen till La Lapa”
Vi gick vidare igen. Svepte fram längs gatorna som damm för vinden. Plötsligt såg jag ett sällskap ljuvliga brasilianska tjejer på andra sidan vägen. De var svarta och ståtliga, precis som natten runtom oss, men de skymdes av allt folk och trots att jag följde dem med blicken så gott jag kunde försvann dem till slut. När jag tittade upp igen märkte jag att Matias och svenskorna också var borta. De måste helt enkelt ha fortsatt framåt och nu var de någonstans mitt i den galna massan. En pojke gick runt med en kylväska full med kalla öl och jag köpte en för att fundera på vad jag nu skulle göra. Jag hann inte ens dricka ur flaskan innan jag plötsligt såg dem allihopa stå där framme vid porten till en nattklubb.
”Carl!” ropade Matias och den brasilianske fotbollsgrabben i kör då de såg mig komma springande.
Vi dansade och skrek i ren glädje där på gatan. Dörrvakten såg argt på oss, men då de söta svenskorna kom och ställde sig där bredvid så öppnade han porten. Därinne var de tre våningarna smockfulla av ivriga, eldiga ansikten. Alla bara dansade. Det fanns inte ens en soffa att sitta i. Brasilianskornas hår var fuktiga av svett och männen var på dem som flugor i smöret. Jag visste inte vart jag hade kommit. Vi studsade omkring till den pumpande elektroniska musiken, men efter ett tag blev vi så trötta att vi drumlade ner för trappan och ut till gatans vimmel igen.
Utanför klubben grillades kycklingspett och majskolvar på uppochnervända järnstaket. Vi tryckte i oss så mycket vi orkade och köpte caipirinhas för att skölja ner det hela.
”Så här skålar man på chilenskt vis!” sa Matias och slog sitt plastglas mot mitt så att säkert hälften skvimpade ut och rann ner över våra fingrar.
Vi skrattade. Sedan såg Matias plötsligt laddat på mig.
”Du, jag måste snacka med Viktoria” sa han.
”Svenskan?”
Matias nickade beslutsamt och vände sig om. Hans blick irrade fram och tillbaka då han försvann in i folkhavet.
Jag hade tappat bort allihopa nu igen, men det gjorde ingenting. Stjärnorna brann så starkt däruppe. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men plötsligt var jag inne på en liten krog, överfylld av brassar. En underlig doft av liv vilade över dansgolvet. Överallt rörde sig olika par till musiken. Ögon log mot varandra som om just den här dansen var det enda som någonsin hade betytt något. Jag stod där och tittade mig omkring då plötsligt en kvinna med chokladbrun, söt hy kom fram. Hon såg sökande på mig.
”Får man lov?” sa jag på portugisiska.
Jag tryckte mig nära och mina läppar snuddade vid hennes lena hals.
”Dansar du forró?” frågade hon leende.
Det var en helt ny dans för mig, men kvinnan i min famn ledde mig mjukt fram genom stegen. Våra pannor alldeles intill varandra. Hennes höfter sakta rullandes mot mina. Hon gled fram tyst och lätt och jag var säker på att hon var barfota.
”Var kommer du ifrån?” sa jag.
”Rio de Janeiro” viskade hon i mitt öra.
Hon uttalade namnet på staden alldeles speciellt. Så stolt, som om det var den enda riktiga staden i hela världen. Jag kikade ner på hennes små fötter. Hon hade skor på sig, med klackar dessutom, och jag fattade det inte.
Vi fortsatte dansa och jag tänkte att jag hade hittat hem. Allt som hade hänt under natten hade på något sätt fört mig hit. Hit till den här kvinnan som försvann in i mig och som dansade utan att ge ifrån sig ett ljud. Men det var då som musiken tystnade och kroppen i min famn stelnade.
”Merda” svor hon och vände tillbaka blicken från bardisken. ”Det är nog bäst att du går”
”Jag vill inte gå” sa jag.
Hon strök försiktigt sina naglar över mitt ryggslut.
”Du måste” sa hon.
Jag tittade in i hennes vackra, mandelformade ögon. Bakom oss hördes ett skrål och jag såg att mannen från baren hade börjat trycka sig fram mot oss. Jag släppte kvinnans hand.
”Camila” sa hon då jag vänt mig om för att leta efter dörren. ”Jag heter Camila”